hjärnskada

9:an

  Efter en sommar som knappast hade inneburit något sommarlov för min egen del, var det så dags att börja nionde klass, ännu en gång. Denna gång skulle jag gå tillsammans med mina vänner som är ett år yngre än mig, men som jag kände väl ändå. Detta mestadels för att jag spelade fotboll och bandy tillsammans med dem, och så känner alla nästan varandra i ett så litet samhälle som jag då bodde i.

  Även alla skolungdomar som jag ju själv var en, alla visade en väldig respekt för mig. De två tidigare åren jag hade åkt med bussen var det alltid trängsel för att komma på bussen till skolan, då det var en väldigt stor mängd med elever som skulle med just från denna busshållplats. Fast nu var det ingen som trängdes, utan de lät mig gå på först, det var en mycket konstig känsla. Så jag och min bästa kompis, som jag nu var klasskamrat med, kunde gå och sätta oss vart vi ville i bussen nästan.

  Väl framme i skolan ställde jag in min krycka i skåpet, jag klarade mig bra med en krycka nu, men jag hade den bara till och från skolan. När jag var i skolan så fick den vila i mitt skåp.

  Väl i skolan hade jag ingen speciallärare eller någon assistent, utan jag var som en "vanlig" elev. Det enda undantaget var att jag gick i en liten specialgrupp i svenska, där ytterligare tre elever gick. Språk var ytterligare något jag hade jobbigt med, även före min olycka, då det främst var problem med engelska. Prata har jag aldrig haft svårt för, men att kunna stava till alla orden tyckte jag ibland var riktigt besvärligt. Men i engelska gick jag inte i någon specialgrupp, utan jag hade allmän engelska precis som tidigare innan olyckan hade inträffat. Något ämne som jag däremot var förtjust i skolan var matte, som jag också var duktig i, främst före olyckan var matte, då jag gick i den bästa gruppen. Men blev rejält degraderad nu. Jag behövde mer tid nu mot förut.

  Allt detta tillsammans innebar att så gott som all min fritid gick till att läsa och göra mina läxor, något helt annat mot vad det gjorde före min olycka. Och fastän att jag nog inte vet det säkert, så var jag nog den som läste på alla mina läxor mest av alla i hela klassen. Även om jag läste läxor oerhört mycket mer nu än vad jag gjorde tidigare så fick jag ganska dåliga betyg, jag fick inga streck, utan jag fick betyg i alla ämnen, för jag hade fortfarande kvar alla ämnen.

  Jag hade sjukgymnastik hos en sjukgymnast i samma ort där jag gick i skolan, där jag var på träning en gång i veckan. Här var det   mestadels motionscykel som jag fick trampa på. Förutan att min pappa även i fortsättningen tränade på hemma, vi hyrde bl.a. vår gymnastiksal i vår grundskola som ligger en liten bit från vårt hus. Här tränade min pappa mig en timme varje söndag, vi spelade mestadels badminton, han hade givetvis lite annan träning med mig också.

 

Gymnasiet

  När väl jag hade gått ut nionde klass, med inte de allra bästa betygen, så sökte jag in på det treåriga programmet som heter Omvårdnadsprogrammet, för jag hade blivit så intresserad utav vården under min tid under min behandling efter min olycka. Så jag ville numera inte bli någon eletriker, som jag tidigare ville bli. Och jag hade absolut inte den balansen för det yrket jag hade önskat mig tidigare, jag hade velat vara elektriker på byggen, där jag hade tänkt mig att jag skulle klättra lite och så, men jag hade ju inte balansen för att kunna klara av detta nu. Men heller inte samma vilja och intresse av det längre, utan jag var nu intresserad av att bli något inom vården. Så det var ju tvungen att bli Omvårdnadspprogrammet som jag skulle söka in till. Jag fick viss hjälp av min läkare för att komma in som även hade samtal med alla mina lärare även här för att berätta lite om vad jag hade svårt med och behövde extra hjälp med.

  Jag kom alltså in på Omvårdnadsprogrammet, där även två andra killar gick i klassen men tjugofem tjejer, så vi var en minoritet. Jag fick väldigt bra kontakt med en av killarna i min klass, vilket senare skulle betyda en del.

  Nu till skolan, jag fick även i denna nya klass berätta om att jag hade varit med om en olycka, jag hade då med mig ett papper som mamma hade hjälpt mig med att skriva ihop, som jag bara läste innantill så det var inga större svårigheter med det.

  Väl här så tyckte jag att psykiatri var det roligaste ämnet, kanske beroende på att det var den läraren jag tyckte om mest. Det ämne jag hade lättast med och som jag lyckades bäst i var i mattematik som ja ju även tidigare har gillat och har haft ganska lätt för. Detta delvis beroende på att jag ännu höll på med att spela Renju, som bygger mycket på ett liknande tankesätt som man använder när man gör vissa mattematiska lösningar. Jag hade fortfarande svårt med allt vad språk hette, de språk som var obligatoriska var svenska och engelska, jag hade även i dessa ämnen en mycket bra lärare som gjorde att det inte var så tråkigt att gå till hennes lektioner även om jag inte var så duktig och hade inget intresse av dessa ämnen. Men det fick gå bra ändå, de ämnen som det givetvis var de största och viktigaste var ju naturligtvis omvårdnad och allt vad det innebar så att vi fick lära oss om att ta hand om människor som vi skulle kunna när vi senare gick ut skolan och då var undersköterskor, vilket vi också gjorde.

  Det avslutade året hade jag och den kille som jag hade bäst kontakt med i klassen bestämt oss för att vi skulle åka Vättern runt, han hade åkt detta lopp en gång tidigare, och en del andra cykellopp, så han var väl tränad och tränade en hel del alla redan. Vi bestämde oss för att vi skulle låna en tandemcykel som vi skulle trampa oss runt på, för att jag ännu inte hade lärt mig att cykla själv, jag hade ännu för dålig balans för att klara av att cykla på en egen cykel. Så vi fick åka på denna treväxlade cykeln som vi hade lånat de 30 milen runt Sveriges näst största sjö, Vättern. Jag fick naturligtvis träna oerhört mycket för detta, delvis så sprang jag fortfarande en hel del. Förutom detta ställde främst min pappa upp på mig och var ute och tränade med mig på vår lånade tandemcykel. Min äldre bror var också hemma en tid strax före det att jag skulle åka Vätternrundan, då pappa och min bror turades om att cykla med mig en dag, så jag åkte riktigt långt. Till slut var det dags att åka upp till Motala för att cykla, jag, min kompis och hans pappa som också skulle åka loppet åkte gemensamt upp med husvagn som vi skulle sova i innan det att vi skulle cykla iväg.

  Vi lyckades att ta oss runt dessa 30 mil, det var tungt men vi var två stycken som vägrade att ge upp och som hade bestämt oss för att detta skulle gå, vi hade ju tränat så länge för detta, som var vårt slutmål. Det blev väl inte den snabbaste tiden men vi tog oss runt. Vilket var otroligt skönt, även hans pappa kom lyckligt i mål.

 

Tidaholm

  Efter att jag hade avslutat gymansium sökte jag och kom även in på Hellidens Folkhögsskola, som var beläget i Tidaholm. Det är en Folkhögskola som inte var driven av någon religös rörelse utan av istället drivs denna skola av "Blå Bandsrörelsen", vilket är en nykterhetsorganisation. Det är beläget väldigt vackert på en höjd i Tidaholm i ett slott som Henrik von Essen hade haft, för länge, länge sedan. Men som nu var friköpt av "Blå Bandsrörelsen", som startade denna skola, som är en allmän Folkhögsskola utan någon speciell inriktning. Mitt eget skäl till att jag gick i denna skola var att jag skulle lära mig att klara mig själv. Jag hade all mat beställd här dvs. frukost, middag, kvällsmat plus fika som vi fick mitt på dagen. Väl på mitt rum som inte var så stort hade jag alla mina kläder, skolböcker, ett skrivbord och min säng. Toaletten och TV-rum var gemensamma, men dessa fanns det städperonal till, som även skötte om vår dusch.

  Väl under skoltid hade jag alla grundämnen. Det jag läste lite extra var biologi B och svenska B, detta var två ämnen som jag behövde läsa upp för att kunna komma in på Sjuksköterskelinjen på hälsohögskolan, vilket det skulle visa sig att jag ändå aldrig sökte till. Jag trivdes oerhört bra under mina två år på Helliden. Jag lärde mig att bo själv utan mina föräldrar, även om jag ringde hem nästan varje kväll, från en telefon som var belägen alldeles bredvid TV-rummet, som jag bodde granne med. Det fanns även ett litet kök alldeles intill TV-rummet.

  De ämnen som jag läste lite extra i fick jag speciella prov i som jag hade lite extra att plugga på, vilket de andra inte hade. Jag läste även tyska här, vilket jag aldrig hade gjort tidigare. Att jag ville läsa tyska kanske delvis berodde på att jag gillade den läraren som jag hade i detta ämne, och det var den lärare som jag tyckte mest om. Han hade alltid väldigt roliga lektioner.

  På övriga lediga stunder var jag författare till vår tidning, som hette "Pressen von Essen", det tog ganska mycket tid för mig att ställa samman till en tidning, jag fick hjälp av en klasskompis som skrev en egen sida i tidningen.
Detta var två mycket lärorika år för min egen del, som jag deffenitivt aldrig har ångrat att jag har gått på.

 

Arbeten efter

  Jag slutade efter två år i Tidaholm, vilket jag hade trivts oerhört bra i. Jag flyttde hem till mina föräldrar igen, nu började sökandet efter jobb. Vilket visade sig skulle bli en ganska svettig match, det var svårt att få tag i arbete. Jag hade tänkt att jag tar det jobb jag får, även om jag helst vill ha något inom vården som jag ju faktiskt var utbildad till. Det visade sig när jag väl hade kommit till arbetsförmedlingen, att det skulle vara så gott som omöjligt för mig att få jobb. Efter några besök på arbetsförmedlingen så fick jag en egen förmedlare som fixde ett arbete åt mig, eller APU som det hette. Det var ett arbete som betalades av arbetsförmedlingen i ett halvår, jag fick först arbeta på ett äldreboene i en ort en bit ifrån vad jag bodde, jag trivdes väl ganska bra, men de var inte helt nöjda med mig, så jag blev avskedad när de skulle få börja få betala för mig. Jag fick med andra ord åter återgå till arbetslösheten, jag var inte abetslös så jättelänge tills det var dags för mig att börja på ytterligare ett nytt arbete, detta var på ett boende även det som också hade en liten affär där det visade sig att jag skulle vara mest i. Efter en tids arbete även här så visade det sig att det inte fanns några pengar att ha kvar mig heller, här trivdes jag ännu bättre än vad jag hade gjort på det äldreboendet som jag hade arbetat på tidigare. Här var jag mestadels i deras butik där det vävdes, och hade en del utflykter också. Men det blev tyvärr ingen fortsatt anställning här heller, även om jag trivdes oerhört bra här. Jag fick efter en tid sluta även här innan de skulle börja få betala själva för mig. Jag var mycket ledsen när jag fick "kicken" från detta arbete för här hade jag verkligen trivts väldigt bra.

  Efter detta arbete var det återigen dags att vara arbetslös, något som jag hade hoppats på att få slippa. Jag vill arbeta kan ju inte bo hemma hela livet.

  Jag gick hemma och trampade även om jag hade börjat träna på gym och kunde träna när det inte var så många andra där och tränade mitt på dagen, men det var jobbigt att inte har någon speciell plats under dagarna att känna sig hemma och behövd på.

  Men en dag ringer telefonen, det är arbetsförmedlingen som ringer till mig, de sa att det finns ett arbete på något som heter Torggården, vilket jag kan få en anställning på. Han berättar att de har ytterligare tre peroner där som har lönebidragsersättning som även jag skulle få här också. Jag och mina föräldrar får en tid där vi alla tre plus han från Arbetsförmedlingen ska åka till Torggården och titta på detta nya stället.

  Jag gillade det jag fick se, det var bl a en kille som arbetade där som även han och hans pappa spelade Renju en del. Där arbetade även två andra tjejer med lönebidrag och två stycken som var föreståndare över det dagcenter som jag nu skulle börja på. Det var spännande att börja här, men jag kände ju en av de som arbetade där redan, så han gav mig en lite trygghet. Jag fick ett bra mottagane av de andra som arbetade där, och blev insatt i en grupp. Där jag omedelbart fick vissa arbetsuppgifter. Äntligen så hade jag fått ett arbete där det jag gjorde betydde något för en annan människa, som även jag tyckte var värdefullt.

  Det visade sig att jag blev intresserad av en kollega som även hon var lönebidragsanställd, det började med att jag hjälpte henne med att hänga hennes tvätt en dag för att jag skulle gå på Luffarschacksträning i stan samma kväll, så detta tyckte jag var helt perfekt att jag kunde hjälpa henne samtidigt som jag inte behövde åka hem och vända för att åter åka in för att träna. Men det visade sig vara lite mer än bara det.

  Vi bor idag tillsammans och har en dotter tillsammans.

  Efter att jag hade arbetat här i tre år, så tog jag mig till min chef och talade om för honom att jag ville byta jobb, för att jag tyckte att det var för lite att göra och att jag inte ville ha ett arbete där jag fick dra benen efter mig. Min chef ordnade så ett arbete till mig, även gär som vårdare på ett dagcenter men mycket större och inte i samma stad där jag bor utan något utanför denna stad. Jag fick alltså ny anställning på Majvallen där jag arbetar och trivs bra.

 

Dagens läge...

  Idag lever jag i en lägenhet i Jönköping, ensam med fru och ett barn som föddes i maj 2004. Vi lever ensamma utan något som helst hjälp av någon, jag själv arbetar på ett dagcenter för handikappade. Det är kanske där jag skulle ha varit om inte min rehabilitering och min övriga omgivning hade ställt upp på mig, främst tänker jag då på mina föräldrar. Utan de hade jag troligen aldrig varit den jag är idag.

  Men idag lever jag utan någon hjälp och klarar mig bra, men det märks att jag kunde och borde ha bättre minne än vad jag har. Även om jag har lärt mig ganska många knep att både dölja och undvika att hamna i pinsamma situationer.


8.