hjärnskada

  Efter en sommar som knappast hade inneburit något sommarlov för min egen del, var det så dags att börja nionde klass, ännu en gång. Denna gång skulle jag gå tillsammans med mina vänner som är ett år yngre än mig, men som jag kände väl ändå. Detta mestadels för att jag spelade fotboll och bandy tillsammans med dem, och så känner alla nästan varandra i ett så litet samhälle som jag då bodde i.

  Även alla skolungdomar som jag ju själv var en, alla visade en väldig respekt för mig. De två tidigare åren jag hade åkt med bussen var det alltid trängsel för att komma på bussen till skolan, då det var en väldigt stor mängd med elever som skulle med just från denna busshållplats. Fast nu var det ingen som trängdes, utan de lät mig gå på först, det var en mycket konstig känsla. Så jag och min bästa kompis, som jag nu var klasskamrat med, kunde gå och sätta oss vart vi ville i bussen nästan.

  Väl framme i skolan ställde jag in min krycka i skåpet, jag klarade mig bra med en krycka nu, men jag hade den bara till och från skolan. När jag var i skolan så fick den vila i mitt skåp.

  Väl i skolan hade jag ingen speciallärare eller någon assistent, utan jag var som en "vanlig" elev. Det enda undantaget var att jag gick i en liten specialgrupp i svenska, där ytterligare tre elever gick. Språk var ytterligare något jag hade jobbigt med, även före min olycka, då det främst var problem med engelska. Prata har jag aldrig haft svårt för, men att kunna stava till alla orden tyckte jag ibland var riktigt besvärligt. Men i engelska gick jag inte i någon specialgrupp, utan jag hade allmän engelska precis som tidigare innan olyckan hade inträffat. Något ämne som jag däremot var förtjust i skolan var matte, som jag också var duktig i, främst före olyckan var matte, då jag gick i den bästa gruppen. Men blev rejält degraderad nu. Jag behövde mer tid nu mot förut.

  Allt detta tillsammans innebar att så gott som all min fritid gick till att läsa och göra mina läxor, något helt annat mot vad det gjorde före min olycka. Och fastän att jag nog inte vet det säkert, så var jag nog den som läste på alla mina läxor mest av alla i hela klassen. Även om jag läste läxor oerhört mycket mer nu än vad jag gjorde tidigare så fick jag ganska dåliga betyg, jag fick inga streck, utan jag fick betyg i alla ämnen, för jag hade fortfarande kvar alla ämnen.

  Jag hade sjukgymnastik hos en sjukgymnast i samma ort där jag gick i skolan, där jag var på träning en gång i veckan. Här var det   mestadels motionscykel som jag fick trampa på. Förutan att min pappa även i fortsättningen tränade på hemma, vi hyrde bl.a. vår gymnastiksal i vår grundskola som ligger en liten bit från vårt hus. Här tränade min pappa mig en timme varje söndag, vi spelade mestadels badminton, han hade givetvis lite annan träning med mig också.

  När väl jag hade gått ut nionde klass, med inte de allra bästa betygen, så sökte jag in på det treåriga programmet som heter Omvårdnadsprogrammet, för jag hade blivit så intresserad utav vården under min tid under min behandling efter min olycka. Så jag ville numera inte bli någon eletriker, som jag tidigare ville bli. Och jag hade absolut inte den balansen för det yrket jag hade önskat mig tidigare, jag hade velat vara elektriker på byggen, där jag hade tänkt mig att jag skulle klättra lite och så, men jag hade ju inte balansen för att kunna klara av detta nu. Men heller inte samma vilja och intresse av det längre, utan jag var nu intresserad av att bli något inom vården. Så det var ju tvungen att bli Omvårdnadspprogrammet som jag skulle söka in till. Jag fick viss hjälp av min läkare för att komma in som även hade samtal med alla mina lärare även här för att berätta lite om vad jag hade svårt med och behövde extra hjälp med.

  Jag kom alltså in på Omvårdnadsprogrammet, där även två andra killar gick i klassen men tjugofem tjejer, så vi var en minoritet. Jag fick väldigt bra kontakt med en av killarna i min klass, vilket senare skulle betyda en del.

  Nu till skolan, jag fick även i denna nya klass berätta om att jag hade varit med om en olycka, jag hade då med mig ett papper som mamma hade hjälpt mig med att skriva ihop, som jag bara läste innantill så det var inga större svårigheter med det.

  Väl här så tyckte jag att psykiatri var det roligaste ämnet, kanske beroende på att det var den läraren jag tyckte om mest. Det ämne jag hade lättast med och som jag lyckades bäst i var i mattematik som ja ju även tidigare har gillat och har haft ganska lätt för. Detta delvis beroende på att jag ännu höll på med att spela Renju, som bygger mycket på ett liknande tankesätt som man använder när man gör vissa mattematiska lösningar. Jag hade fortfarande svårt med allt vad språk hette, de språk som var obligatoriska var svenska och engelska, jag hade även i dessa ämnen en mycket bra lärare som gjorde att det inte var så tråkigt att gå till hennes lektioner även om jag inte var så duktig och hade inget intresse av dessa ämnen. Men det fick gå bra ändå, de ämnen som det givetvis var de största och viktigaste var ju naturligtvis omvårdnad och allt vad det innebar så att vi fick lära oss om att ta hand om människor som vi skulle kunna när vi senare gick ut skolan och då var undersköterskor, vilket vi också gjorde.

  Det avslutade året hade jag och den kille som jag hade bäst kontakt med i klassen bestämt oss för att vi skulle åka Vättern runt, han hade åkt detta lopp en gång tidigare, och en del andra cykellopp, så han var väl tränad och tränade en hel del alla redan. Vi bestämde oss för att vi skulle låna en tandemcykel som vi skulle trampa oss runt på, för att jag ännu inte hade lärt mig att cykla själv, jag hade ännu för dålig balans för att klara av att cykla på en egen cykel. Så vi fick åka på denna treväxlade cykeln som vi hade lånat de 30 milen runt Sveriges näst största sjö, Vättern. Jag fick naturligtvis träna oerhört mycket för detta, delvis så sprang jag fortfarande en hel del. Förutom detta ställde främst min pappa upp på mig och var ute och tränade med mig på vår lånade tandemcykel. Min äldre bror var också hemma en tid strax före det att jag skulle åka Vätternrundan, då pappa och min bror turades om att cykla med mig en dag, så jag åkte riktigt långt. Till slut var det dags att åka upp till Motala för att cykla, jag, min kompis och hans pappa som också skulle åka loppet åkte gemensamt upp med husvagn som vi skulle sova i innan det att vi skulle cykla iväg.

  Vi lyckades att ta oss runt dessa 30 mil, det var tungt men vi var två stycken som vägrade att ge upp och som hade bestämt oss för att detta skulle gå, vi hade ju tränat så länge för detta, som var vårt slutmål. Det blev väl inte den snabbaste tiden men vi tog oss runt. Vilket var otroligt skönt, även hans pappa kom lyckligt i mål.

  Efter att jag hade avslutat gymansium sökte jag och kom även in på Hellidens Folkhögsskola, som var beläget i Tidaholm. Det är en Folkhögskola som inte var driven av någon religös rörelse utan av istället drivs denna skola av "Blå Bandsrörelsen", vilket är en nykterhetsorganisation. Det är beläget väldigt vackert på en höjd i Tidaholm i ett slott som Henrik von Essen hade haft, för länge, länge sedan. Men som nu var friköpt av "Blå Bandsrörelsen", som startade denna skola, som är en allmän Folkhögsskola utan någon speciell inriktning. Mitt eget skäl till att jag gick i denna skola var att jag skulle lära mig att klara mig själv. Jag hade all mat beställd här dvs. frukost, middag, kvällsmat plus fika som vi fick mitt på dagen. Väl på mitt rum som inte var så stort hade jag alla mina kläder, skolböcker, ett skrivbord och min säng. Toaletten och TV-rum var gemensamma, men dessa fanns det städperonal till, som även skötte om vår dusch.

  Väl under skoltid hade jag alla grundämnen. Det jag läste lite extra var biologi B och svenska B, detta var två ämnen som jag behövde läsa upp för att kunna komma in på Sjuksköterskelinjen på hälsohögskolan, vilket det skulle visa sig att jag ändå aldrig sökte till. Jag trivdes oerhört bra under mina två år på Helliden. Jag lärde mig att bo själv utan mina föräldrar, även om jag ringde hem nästan varje kväll, från en telefon som var belägen alldeles bredvid TV-rummet, som jag bodde granne med. Det fanns även ett litet kök alldeles intill TV-rummet.

  De ämnen som jag läste lite extra i fick jag speciella prov i som jag hade lite extra att plugga på, vilket de andra inte hade. Jag läste även tyska här, vilket jag aldrig hade gjort tidigare. Att jag ville läsa tyska kanske delvis berodde på att jag gillade den läraren som jag hade i detta ämne, och det var den lärare som jag tyckte mest om. Han hade alltid väldigt roliga lektioner.

  På övriga lediga stunder var jag författare till vår tidning, som hette "Pressen von Essen", det tog ganska mycket tid för mig att ställa samman till en tidning, jag fick hjälp av en klasskompis som skrev en egen sida i tidningen.
Detta var två mycket lärorika år för min egen del, som jag deffenitivt aldrig har ångrat att jag har gått på.

  Jag slutade efter två år i Tidaholm, vilket jag hade trivts oerhört bra i. Jag flyttde hem till mina föräldrar igen, nu började sökandet efter jobb. Vilket visade sig skulle bli en ganska svettig match, det var svårt att få tag i arbete. Jag hade tänkt att jag tar det jobb jag får, även om jag helst vill ha något inom vården som jag ju faktiskt var utbildad till. Det visade sig när jag väl hade kommit till arbetsförmedlingen, att det skulle vara så gott som omöjligt för mig att få jobb. Efter några besök på arbetsförmedlingen så fick jag en egen förmedlare som fixde ett arbete åt mig, eller APU som det hette. Det var ett arbete som betalades av arbetsförmedlingen i ett halvår, jag fick först arbeta på ett äldreboene i en ort en bit ifrån vad jag bodde, jag trivdes väl ganska bra, men de var inte helt nöjda med mig, så jag blev avskedad när de skulle få börja få betala för mig. Jag fick med andra ord åter återgå till arbetslösheten, jag var inte abetslös så jättelänge tills det var dags för mig att börja på ytterligare ett nytt arbete, detta var på ett boende även det som också hade en liten affär där det visade sig att jag skulle vara mest i. Efter en tids arbete även här så visade det sig att det inte fanns några pengar att ha kvar mig heller, här trivdes jag ännu bättre än vad jag hade gjort på det äldreboendet som jag hade arbetat på tidigare. Här var jag mestadels i deras butik där det vävdes, och hade en del utflykter också. Men det blev tyvärr ingen fortsatt anställning här heller, även om jag trivdes oerhört bra här. Jag fick efter en tid sluta även här innan de skulle börja få betala själva för mig. Jag var mycket ledsen när jag fick "kicken" från detta arbete för här hade jag verkligen trivts väldigt bra.

  Efter detta arbete var det återigen dags att vara arbetslös, något som jag hade hoppats på att få slippa. Jag vill arbeta kan ju inte bo hemma hela livet.

  Jag gick hemma och trampade även om jag hade börjat träna på gym och kunde träna när det inte var så många andra där och tränade mitt på dagen, men det var jobbigt att inte har någon speciell plats under dagarna att känna sig hemma och behövd på.

  Men en dag ringer telefonen, det är arbetsförmedlingen som ringer till mig, de sa att det finns ett arbete på något som heter Torggården, vilket jag kan få en anställning på. Han berättar att de har ytterligare tre peroner där som har lönebidragsersättning som även jag skulle få här också. Jag och mina föräldrar får en tid där vi alla tre plus han från Arbetsförmedlingen ska åka till Torggården och titta på detta nya stället.

  Jag gillade det jag fick se, det var bl a en kille som arbetade där som även han och hans pappa spelade Renju en del. Där arbetade även två andra tjejer med lönebidrag och två stycken som var föreståndare över det dagcenter som jag nu skulle börja på. Det var spännande att börja här, men jag kände ju en av de som arbetade där redan, så han gav mig en lite trygghet. Jag fick ett bra mottagane av de andra som arbetade där, och blev insatt i en grupp. Där jag omedelbart fick vissa arbetsuppgifter. Äntligen så hade jag fått ett arbete där det jag gjorde betydde något för en annan människa, som även jag tyckte var värdefullt.

  Det visade sig att jag blev intresserad av en kollega som även hon var lönebidragsanställd, det började med att jag hjälpte henne med att hänga hennes tvätt en dag för att jag skulle gå på Luffarschacksträning i stan samma kväll, så detta tyckte jag var helt perfekt att jag kunde hjälpa henne samtidigt som jag inte behövde åka hem och vända för att åter åka in för att träna. Men det visade sig vara lite mer än bara det.

  Vi bor idag tillsammans och har en dotter tillsammans.

  Efter att jag hade arbetat här i tre år, så tog jag mig till min chef och talade om för honom att jag ville byta jobb, för att jag tyckte att det var för lite att göra och att jag inte ville ha ett arbete där jag fick dra benen efter mig. Min chef ordnade så ett arbete till mig, även gär som vårdare på ett dagcenter men mycket större och inte i samma stad där jag bor utan något utanför denna stad. Jag fick alltså ny anställning på Majvallen där jag arbetar och trivs bra.

  Idag lever jag i en lägenhet i Jönköping, ensam med fru och ett barn som föddes i maj 2004. Vi lever ensamma utan något som helst hjälp av någon, jag själv arbetar på ett dagcenter för handikappade. Det är kanske där jag skulle ha varit om inte min rehabilitering och min övriga omgivning hade ställt upp på mig, främst tänker jag då på mina föräldrar. Utan de hade jag troligen aldrig varit den jag är idag.

  Men idag lever jag utan någon hjälp och klarar mig bra, men det märks att jag kunde och borde ha bättre minne än vad jag har. Även om jag har lärt mig ganska många knep att både dölja och undvika att hamna i pinsamma situationer.


8.

FAKTA om hjärnskadade:

* Hjärnskador Ca 70.000 personer drabbas varje år av förvärvade hjärnskador, av olika grad.

* Konsekvenserna av en hjärnskada varierar oerhört mycket beroende på vilken typ av hjärnskada det gäller. Hjärnskadans omfattning beror på vart den sitter och alla komplikationer som kan uppstå i samband med hjärnskadan och inte minst vilken akutbehandling och vidare rehabilitering som ges till den skallskadade.

* Eftersom hjärnan styr alla våra sinnesintryck, gör alla våra tolkningar och bearbetningar, skapar alla våra tankar, bilder och föreställningar, styr alla muskler och övriga organ i kroppen. Med tanke på detta kan i stort sätt vilken funktion i kroppen bli handikappad som helst, när en hjärnskada inträffar.

   Man delar in funktionsstörningar i fyra olika delar:

* Perceptuella funktionsstörningar:

  Detta innebär att varseblivningen av omvärlden eller kroppens inre miljö, blir störd till följd av skador på ledningsbanorna, ett eller flera av de tolkningsområden i hjärnan som tar emot. Det kan vara rubbningar vad det gäller syn-, hörsel-. balansrubbningar. Det kan också finnas störningar på smak- och lukt, störningar i upplevelser av smärta, beröring, vibration, tryck och temperatur, A-törningar i kroppsuppfattning och upplevelsen av olika kroppsrörelser eller störningar i förmågan att integrera intryck från olika sinnen.

* Motoriska funktionsstörningar:

  Förlamningar, apraxier, ataxier, dyskinesier, dysartrier mm.

  Det vill säga kraftiga försvagningar eller störningar i förmågan att integrera intryck från olika sinnen.

* Kognitiva funktionsstörningar:

  I denna kategori räknar man in störningar av det intellektuella förmåga, dessa störningar är för många "osynliga "för omgivningen. Men samtidigt ofta starkt handikapp för den drabbade. Hit hör språkstörningar, uppmärksamhets- och koncentrationsstörningar, olika typer av minnes- och inlärningsstörningar, störningar på vakenhet och initiativförmåga, störningar i förmågan till planering och brister i insikt och omdöme.

* Emotionella funktionsstörningar:

  Störningar såsom förändrat känsloläge eller störningar i att kontrollera känslor och impulser. Dessa funktioner kan påverka beteendet och ger då omgivningen upplevelsen av e stark förändrad personlighet. Tex. aggressivitet, manier, hämningslöshet, förlorad impulskontroll, känslomässig avflackning eller förlorad självkänsla.

* Detta är den generella skadebilden, varje person är ju unik så det är olika funktionsnedsättningar och problem till följd av varje skada.

* Rehabilitering:

  Rehabiliteringen på en hjärnskadad person är mycket långvarig och mödosam process. Hjärnans förmåga att bilda nya nervceller till hjärnan är mycket begränsad, tills bara för ett par år sedan trodde man inte att kroppen inte alls kunde nybilda hjärnceller. Fast nyare forskning har visat att kroppen kan nybilda nya celler i en viss del av hjärnan. Däremot finns det en rad olika mekanismer som gör att den skadade kan få tillbaka nedsatta funktioner eller märkbart förbättras.

  Hjärnan har stor plasticitet (formbarhet) som gör ett framsteg i rehabilitering - förloppet kan ske under hela livet, även många år efter en hjärnskada.

* Reorganisation

  När en del av hjärnan tar över vissa delar av det som är skadat på andra delar av hjärnan, och tar över dess funktioner. Hjärnan bygger delvis om sin struktur för att kunna fungera mer ändamålsenligt för de uppgifter den har att lösa. En total reorganisation kan inte ske, utan det utan det kan endast ske av de områden som har anknytning till det skadade området. Dessa kan då ta över eller ge stöd i vissa skadade delar av en funktion.

* Synapsbildning

  En nybildning av nervceller kan endast göras i en ytterst begränsad omfattning, vet man. Däremot kan nya nervceller skapa nya förbindelser (synapser) med andra nervceller. Oskadade synapser kan bygga ut sitt synapsnät så att en viss kompensation för det skadade funktionerna kan ske genom ett utvidgat samarbetsnäst mellan oskadade nervcellsområden.

* Nyinlärning

  Vissa nedsatta funktioner, kan fås tillbaks så att det nästan inte märks att man har en skadad cell. Detta sker i sådana fall genom att den skadade personen har lärt om sig alla de förlorade funktionerna på nytt. Många gånger får dessa funktioner läras in på ett annorlunda sätt än vad man har fått lära in de tidigare, för att kringgå de skadade funktionsnivåerna.

* Kompensatoriska strategier

  Genom att lära sig nya strategier för att lösa problem kan vissa funktionsbortfall kompenseras så att det går att bli mer självständig trots sin hjärnskada.

* Automatisering

  Genom en väl avvägd träning kan funktionella program nå en högre grad av automatisering, vilket gör att en mindre del av hjärnans kapacitet tas i anspråk och istället kan utnyttjas för simultana aktiviteter. Genom att till exempel träna upp motoriken kan större energi och resurser utnyttjas för till exempel perceptuella och kognitiva funktioner, energi och resurser som annars kanske skulle behövas bara för att hålla upp kroppen.

* Rehabilitering

  Kräver kunnig och erfaren personal som kan ge en allsidig och rik stimulans och skapar de rätta förutsättningarna för individens rehabilitering utifrån, beträffande utgångspunkten. Rehabilitering kräver utöver en egen stark vilja, det krävs även ett starkt känslomässigt engagemang från ens omgivning, vilket är den mest avgörande drivkraften för den skadade personen, för dess återgång tillett självständigt och värdigt liv.

Ett JÄTTESTORT TACK TILL!!!

  Jag vill sända ett stort tack till främst mina båda föräldrar och syskon, som jag har det mesta att tacka för att jag hade så pass bra rehabilitering som jag fick, både undertiden när den vanliga rehabiliteringsdagen var slut och när jag väl hade ledighet, samt när jag väl hade slutat på Rehab. De gav aldrig upp förrän jag var helt återställd, massor av tid, kärlek och ömhet om mig.

  Jag vill även tacka alla kamrater som var hos mig så gott som varje dag och gjorde mig sällskap, de var också till stor hjälp för min rehabilitering tillbaka till det liv som jag numrera lever.

  De sista jag inte får glömma att tacka är övriga kompisar jag hade innan min olycka som inte svek mig när jag förolyckades, utan nästan mer tvärtom, de ställde upp helt suveränt även de.

  Ett jättestort tack till alla som har hjälpt mig tillbaka till ett värdigt levande, som jag har idag.

Epilog:
  Det finns ännu kvar problem, som är beroende på denna olycka som jag har varit med om, och som gör att jag absolut inte är samma människa som jag skulle ha varit om denna olycka aldrig hade inträffat. Det går inte att upptäcka om jag sitter eller står framför dig, men om du ser att jag går iväg kan man lätt se att jag inte går perfekt utan slänger med mitt högra ben. Som alltså är en skada jag har kvar sedan olyckan.

  Även mitt minne kunde varit bättre, men jag har fått lära mig att skriva upp allt som jag måste komma ihåg.
Har även ont i ryggen numera, nästan alltid.

  Bara exemplet på vad jag jobba inom, som idag på ett dagcenter. Som det absolut inte hade varit annars, jag
hade jobbat som elektriker på byggen troligen. 

  Jag kommer gärna ut på skolor och dyligt och föreläser.

  Ställ gärna frågor  om min hjärnskada / trafikolycka. Eller liknande skador i allmänhet...

  Kommentarer, synpunkrter och inlägg om denna Blogg...

  Är glad för alla kommentarer om du läst, ''öggnat igenom'' det jag har skrivit, eller bara läst något...glad för alla kommentarer.

  Tryck på min E-adress här ovanför, för att sedan ge din åsikt om min hemsida.

  Jag kommer gärna ut på skolor eller dyligt och föreläser, fråga gärna om detta också.

  Alla svar kommer den adress ni skriver ifrån, från denna adress ni nu skrivit till, om ni inget annat önskar.

Tack på förhand:
Martin Karlsson




Jönköpingsposten
Lördag den 30 oktober, 2010

Fredagen den trettonde blev en verklig olycksdag för Martin Karlsson. Han krockade med tåget när han provkörde sin moped. Miraklöst nog överlevde han, men vägen tillbaka har varit lång.

Det har hunnit gå nitton år sedan olyckan som förändrade hela Martins liv. Livet därefter blev inte alls som han hade tänkt sig. Men han är tacksam att han överhvudtaget lever.
 - Jag borde ligga ett par meter under jorden. Den resan jag har gjort tillbaka skulle inte gå att göra egentligen. Det är ett under att jag lever egentligen, säger Martin.
 Visst har han men efter olyckan. Hjärnskadan gör att han har problem med minnet, blir mycket trött och har svårigheter med balansen. En nerv i högra benet skadades också och gör att han haltar när han går och han har dessutom ständigt ont i ryggen.

 Låt oss ta det från början. Hela historien börjar redan sommaren 1991. Martin var 14 år och fick en nedmonterad moped av sin storasysters pojkvän. Hela sommarlovet monterade, skruvade och putsade han på sin kära moppe. I slutet av oktober skulle han fylla 15 och den födelsedagen såg han fram emot mer något annat. Redan i september var mopeden klar. Då var det förstås självklart att Martin ville provköra lite. Familjen bodde i Månsarp och hade ganska nära till ett skogsområde. Han tänkte att det vore säkrast att köra i skogen. Där fanns ju verken någon trafik eller några poliser. Hans lillebror hjälpte gladerligen att knuffa igång moppen och så åkte Martin iväg.
 Efter ett tag korsade skogsvägen järnvägen, vid en obevakad övergång. Martin verken såg eller hörde tåget som närmade sig, utan for rakt över spåret. Lokföraren signalerade och tvärnitade, men att få stopp på ett tåg tar tid. Mopedens bakhjul träffades och Martin flög 25 meter i luften och hamnade på huvudet en bit ifrån rälsen.
 - Utan hjälmen hade jag aldrig suttit här idag, säger han.
 Räddningstjänsten var snabbt på plats. När utryckningsfordomen med blåljus och sirener kör rakt ner i skogen blev förstås folk i Månsarp väldigt nyfikna. De rusade ut och följde efter för att se vad som hade hänt. Martins lillebror och mamma sprang också, med de hade ingen tanke på att det hade hänt Martin något. Brodern som sprang snabbast, kom först fram till olycksplatsen och fick syn på den välbekanta mopeden. Tvärnitade vände han igen och sprang tillbaka mot sin mamma. En brandman stoppade honom och frågade honom om det var någon han kände. "Det är min bror", skrek han.
 En granne tog hand om lillebror, medan mamma fick följa med Martin till sjukhuset.

 En stund senare kom Martins pappa hemcyklade från jobbet, lyckligt ovetande om vad som har hänt. Han blev förstås förånad när han fick se att det står en polisbil på garageuppfarten framför huset. Polisen berättar att det har hänt en olycka och skjutsade honom till Ryhov.
 När Martin anlände med amblans till akuten mötte han först en läkare som snabbt konstaterade att det rörde sig om skallskador, vilket inte var hans specialitet. Läkare nummer två undersökte Martin och insåg att skadorna var allt för komplicerade för vårdpersonalen i Jönköping. Martin behövde köras till specialisterna i Linköping. På väg ut mot ambulansen passerade de den första läkaren igen. Han upptäckte att Martins mage hade svullnat upp. Istället för ambulansfärd bar det av till operation. Magen öppnades och det visade sig att hela magsäcken var spräckt.
 - Jag behövde opereras direkt, för jag skulle aldrig ha överlevt färden till Linköping annars, berättar Martin.
 Väl framme i Linköping vårdades han i resperator, hade övervakning dygnet runt och hur många påsar dropp som helst. Läget var kritiskt, men föräldrarna fick inget svar på hur allvarligt skadad deras son var.
 - En läkare sa till dem att de kunde vara glada om jag ens blev ett paket, säger Martin.

 Själv minns han ingenting, vare sig av själva olyckan eller av tiden efter. Han tillbringade många månader på sjukhus, först i Linköping och sedan i Jönköping.
 - Jag var som en bebis igen. Jag hade blöja, blev matad och kunde inte gå, säger han.
 Men mot alla odds blev han sakta men säkert bättre igen. På rehbeliteringen fick han både träna fysiskt med sjukgymnasterna och mentalt med arbetsterapeuterna. Även när han var hemma hos sina föräldrar fortsatte de att träna med honom. På lördagarna brukade de hyra skolans gymnastiksal och vara där och träna.
 - Min familj har varit helt fantastiska. Utan dem hade det aldrig gått, säger han.
 Det sägs att nöden prövar vänner. Martins vänner klarade provet. De fanns ständigt vid hans sida. Trots att han fick gå om hela nionde klass och fick nya klasskamrater fungerade det hela tiden bra.
 Första april året därpå fick han känna på hur det var att vara ensam. Då tillbringade han nästan en månad på ett rehabeliteringscenter i värmlandska Torsby. Hans lillebror har i sina dagboksanteckningar skrivit att Martin satt i rullstol när han åkte, men gick på  kryckor när han kom  hem.

 Även Martins mamma har skrivit dagbok efter olyckan. Där finns allt samlat av vården, känslor och tankarna. Martin har allt detta i ett kompendium. Det händer att han föreläser om vad som har drabbat honom på olika skolor. Eleverna brukar sitta knäpptysta och lyssna på hans berättelse. Det han framförallt vill få dem att förstå är hur viktigt det är att använda hjälm, även när man cyklar.
 - Jag kan berättelsen om mig väldigt bra. Men eftersom jag inte minns någonting själv känns det ofta som om jag berättar om någon annan, säger Martin.

 Ända sedan han var liten hade han drömt om att bli eletriker och jobba på byggen. Den drömmen gick om intet i och med olyckan. Tiden på sjukhus väckte istället hans intresse för vården. Efter grundskolan sökte han sig därför till omvårdnadsprogrammet på gymnasiet. Redan på sin första arbetsplats mötte han kvinnan i sitt liv. Idag är de gifta och har en liten dotter. Till vardags arbetar Martin som vårdare för handikappade.
 - Jag hade mycket väl själv kunnat vara en av dem, säger han.
 Visst händer det att han tänker på hur livet hade sett ut om olyckan inte hade hänt. Och frågan "varför just jag" bär han förstås på. Den brukar han ha som sin utgångspunkt för sina föreläsningar, då han berättar om sin resa tillbaka till livet.

Carolina Carpvik, Jönköpingsposten, 101030




En interjuv gjord o publicerad i J-Nytt, 110306

 

Tipsa en vän

Det var den 13 september 1991, Martin var 14 år gammal och skulle fylla 15 i oktober månad. Han hade samma dag haft sin sista dag på praktiken som gymnastiklärare. Martin hade under sommaren själv monterat och målat en moped som han var väldigt upprymd över. Den hade blivit färdig kvällen innan.
- Året jag blev femton pratade alla om mopeder. Så jag var snabbt ute med min bror efter middagen för att kunna testköra den, berättar Martin euforiskt.

Brodern puttade igång mopeden som först inte ville starta och drog iväg genom skogen där han brukade springa.
Därefter gick allt väldigt snabbt. Martin kommer fram till järnvägsspåret där det saknas skyltar och där skog skymmer all möjlig sikt.
- Jag var väl medveten om att där fanns ett spår, men trodde att jag skulle hinna över, berättar Martin.

Flera ton mötte ynka kilo
Det gjorde han också, men inte mopeden. Tåget klippte bakdäcket med sina 47 ton vilket medförde att den 55 kilo lätta pojken flög flera meter bort och landade på huvudet. Chauförren som inte såg honom förren det var för sent tvärnitade och stannade efter 150 meter.
- Vore det inte för hjälmen och min fysik så hade jag inte suttit här idag. Jag landade på huvudet, därav min hjärnskada, och bröt inga ben otroligt nog, säger Martin Karlsson.

Det kommande halvåret minns han ingenting av. Läkarna på Ryhov i Jönköping konstaterade att det var en skallskada och skickade honom vidare till specialisterna i Linköping. Men det är inte förens nu som en av läkarna upptäcker att Martins mage är svullen och att magsäcken spruckit.
- Jag hade aldrig överlevt till Linköping med spräckt magsäck, säger Martin.

Efter två veckor i Linköping med övervakning dygnet runt och flera olika droppåsar, flyttades Martin tillbaka till Ryhov i Jönköping.
- Ni ska vara glada om han blir liggande och inget kan göra, ska en läkare på Ryhov ha sagt till Martins mamma.

"Känns som att jag berättar om någon annan"
Under hela återhämtningsperioden skrev hans mamma anteckningar, text som idag är hela grunden för Martins uppfattning av det förlorade halvåret.
- De berättade för min mamma att jag inte skulle minnas den här tiden senare, därför började hon föra dagboksanteckningar. Det känns därför som att jag berättar om någon annan, säger Martin.

- Jag var en bebis på 14-15 år. Ingen som helst kommunikation och hela tiden iförd blöja. Nya människor blev nya människor för varje gång de kom in, berättar Martin.

Onda Bengt
En av de som började arbeta med Martins balans var sjukgymnasten Bengt.
- Han är en av dem som jag faktiskt kommer ihåg såhär i efterhand. Onda Bengt som egentligen inte var så ond, bara jag som förknippade honom med smärta och träning, säger Martin.

Efter ett träningsläger och flera rehabbesök började Martin bli bättre. Vännerna hade hunnit gå ut nian och Martin fick gå om samma årskurs igen.
- Jag åkte buss som vem som helst. Fördelen med en liten by är ju att vi alla känner varandra. Så jag kände redan alla i min nya klass, berättar Martin.

Yrket inte längre aktuellt
Efter högstadiet valde Martin att gå omvårdnadsprogrammet då yrket som sjukgymnast krävde allt mer av hans betyg.
- Jag ville bli elektriker, en sådan som är ute på fältet, men det var inte längre aktuellt, berättade Martin Karlsson.

Senare fixade Arbetsförmedlingen en plats åt Martin på Torggården där han arbetade med handikappade i fem år. Det var även där han träffade sin nuvarande fru. Martin söker därefter jobb och hamnar på Majvallen där han är än idag.
- Jag borde ha varit där själv. Det finns en kille där som är precis som jag. Jag hade tur som var så ung och kunde rehabiliteras, säger Martin.

Håller i föreläsningar
Idag bor Martin Karlsson i centrala Jönköping med fru och ett barn. Han har problem med minnet, sin balans och har på senare tid även fått problem med ryggen. Martin kan inte heller cykla, men får köra bil med lite fler extra steg inför utbildningen.
- Jag håller även i föreläsningar och skriver via min blogg för att få ut hur viktigt det är med stödet från sina vänner och familj. Hur det är att leva med en hjärnskada, berättar Martin.

Järnvägsspåret i Månsarp är idag lika illa som för 20 år sedan. Det finns inga skyltar och lider av dålig sikt.
- Det är någonting som jag verkligen vill ha förändring på, säger Martin.

Se mig på TV när det hade en liten sändning om min övergång, där min olycka skedde:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/jonkopingsnytt/taglyckorna-okar-vid-korsningar


En interjuv med mig på en halvtimme, Radio P4 110919 med      Hasse Pettersson, kl. 10.30-11.00
http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=53&date=2011-09-19
Det börjar 10.36-11.00



E-postadresser värt att besöka:
http://[email protected].
http://bergaboden.se/
http://hjarnkraft.nu/
http://renju.se/
http://m[email protected]/----Maila hit frågor, kommentaer

http://[email protected]/----Maila hit frågor, kommentarer

Martin Karlsson
070- 630 78 76 Min mobil
036 -10 34 88 Arb.
036 -12 49 38 Hem
http://[email protected]/

http://[email protected]/


9.