hjärnskada

Stefans berättelse - Storebror

Stefans perspektiv på fredag den 13:e september 1991

  Tiden var cirka 19.00:

  Jag hade just avslutat min andra fredag som systembolagsanställd. Jag och Ingvar satte oss i min bil, för att åka och hämta Bengt vid Odenplan. Vi skulle ner till Jönköping för att spela 1991-års Svenska Cupkval (en renju-tävling). När vi hämtat Bengt var klockan lite mer än halv åtta. Ca: tre timmar tidigare hade det hänt, vilket vi naturligtvis var helt ovetande om i det här läget.

  Klockan 23.50

  När vi passerade Ramsös ser jag att vårt hus är helt mörkt. Jag blir förvånad. Det är ju fredagskväll, och morsan visste att jag skulle komma, dessutom med två nattgäster. Vi kom ner till Hyacintstigen, kom runt huset och det var mörkt i köket också, märkligt. Jag parkerade min lilla bil på min lilla parkeringsplats och steg ur, då fick ja se en gestalt komma mot oss söderifrån. När hon var sådär 15 meter ifrån oss såg jag att det var Lena, när hon kom ytterligare lite närmre förstod jag att det inte stod rätt till.

  Hon gick mot mig och jag mötte henne, strax utanför vår garageinfart. Ingvar och Bengt stod jämte bilen och observerade mitt och Lenas möte. Hon stannade precis framför mig och fick med viss möda fram att det hade hänt något hemskt. Hon var helt färdig.

  - Vad är det som har hänt, undrade jag?

  Hon berättade att du hade blivit påkörd av tåget och att hon inte visste något om ditt tillstånd.

  Det gick "kalla kåran" genom hela kroppen."Vad i all sin dar?". Det kändes så fruktansvärt overkligt. Samtidigt slog någon slags spärr till inom mig att ta reda på allt som var möjligt.

  - När hände det?

  - Ungefär 16.30.

  - Var är mamma , pappa, Catrin och Henrik?

  - Henrik är hos oss och de övriga är på sjukhuset, svarade Lena.

  Jag frågade också, fler grejer vill jag minnas, hur det var med dig utan att Lena kunde svara förstås.

  Det blev helt tyst?.

  Jag visste inte vad jag skulle säga eller vad jag skulle göra. Jag visste inte hur jag skulle uttrycka det jag kände
och jag visste nog egentligen inte många kanske 10, kanske 30, kanske 60. Då bröt Ingvar tystnaden. Han uttryckte sin syn på situationen på sitt klarsynta sätt. Den vrede, sorg och ovisshet som man på något sätt känner.

  Klockan var ungefär 23.55.

  När vi fortfarande står som så gott som fastgjutna på våra respektive asfaltsbitar, Bengt och Ingvar vid min bil och jag och Lena några meter ut i gatan, så anländer en bil som parkerar framför brevlådan. Det är Nicklas som kör. Morsan och Catrin är också med. Morsan stiger ur höger bakdörr och jag möter och omfamnar henne vid bilen. De berättar att du har opererats i Jönköping för magskador och att farsan därefter följde med din ambulansfärd upp till Linköping.

  Väl inne i huset talades det om hur det kändes, men också om morgondagen. Vi skulle till Linköping på förmiddagen  och Nicklas skulle köra oss.

  Ytterligare lite senare satt jag, morsan, Bengt och Ingvar vid köksbordet och drack lite kaffe, har jag för mig det var. De flesta av oss sa inte så mycket. Undantaget var Ingvar förstås. Han snackade på, som han brukar göra. Han är duktig på att säga det man vill höra, även i det här fallet lyckades han ganska bra med det.

  Ingvar och Bengt fick sedan sina sängplatser och gick och la sig till sängs medan morsan och jag satt uppe en stund till, det var inte så lätt att gå och lägga sig och sova under sådana här omständigheter.

14:e september 1991

  Ingvar och Bengt lånade min bil och åkte till stan för att spela. Lite senare kommer Catrin och Nicklas och hämtade mig, morsan och Henrik för turen upp till Linköping. Allting kändes väldigt tungt, vi visste ju ingenting i det här läget.

  När vi väl kom upp gick morsan själv in och träffade dig, medan farsan och vi andra fick sätta oss i ett väntrum. När vi satt där talade farsan om för oss att läkarna inte visste så mycket. De hade på det här stadiet mycket dålig "pejl" på hur din hjärna klarat smällen (åtminstone uttryckte de sig så), dessutom ansågs skadorna i magtrakten för allvarliga. Stämningen i rummet blev mycket spänd i den här yttersta ovanliga och hemska situationen. Vi reagerade nog alla ganska olika. Jag själv kunde inte sitta kvar, utan ville omedelbart se dig. Jag gick bort till rummet där du låg de första dagarna i Linköping. Morsan kom och mötte mig och vi gick in tillsammans. På vägen in passerade vi ett rum passerade vi ett slags rum (sluss), där man fick ta på sig en sjukvårdsrock. Där inne låg du tillsammans med två andra vill jag minnas. Jag hade förberett mig på att du kunde se ut hur som helst, så jag fick ingen ytterligare chock när jag fick se dig. I själva verket hade du ju inte så många ytliga sår.

  Vi träffade läkare där inne som jag genast avkrävde på svar om ditt tillstånd. Han sa något om att läget var allvarligt i magen och huvudet, men för tillfället stabilt. Jag ville veta var det var allvarligast och hur allvarligt, men det vägrade han att svara på. Han tyckte man skulle se bägge skadorna som allvarliga och låta framtiden utvisa vad som händer, eller något sådant det var i vart fall inte något entydigt svar.

  Vi stannade några minuter till hos dig. Men ville gärna förstå all apparatur som omgärdade dig. Den som drog mest uppmärksamhet till sig var nog den som visade puls/minut och respiratorn förstås. Det fanns också något syresättningsvärde, som kontrollerade kontinuerligt. Ett antal påsar med olika slags dropp hängande vid sängen. Det var mediciner av olika slag, men också Biosorb är ett namn som blir svårt att glömma efter din tid på sjukhuset. Biosorb var nämligen det som stod på din matsedel morgon, middag och kväll i sisådär 2 månaders tid.

  Efter att jag och morsan varit inne hos dig några minuter till gick vi ut och träffade de andra. Senare var också Catrin och Henrik inne hos dig. Efter någon timme var det dags för mig, Catrin, Nicklas och Henrik åka hemåt igen. Morsan och farsan skulle stanna hos dig i Linköping. Det var ett ganska jobbigt avsked, men vi försökte "peppa" varandra att det här måste ordna sig. Vi får inte ge upp. Som tur var skulle det visa sig att du omedvetet eller medvetet hade samma inställning.

  När vi kom ner till Jönköping släppte Catrin och Nicklas av mig och Henke vid KFUM, där man spelade Svenska Cupen-kval. När jag och Henrik kom in i spellokalen stannade spelet, och alla samlades runt mig. Bengt och Ingvar hade ju naturligtvis berättat så att alla visste vad som hade hänt. Jag berättade att vi egentligen inte visste någonting om ditt vidare öde och alla tyckte naturligtvis att det som hänt var väldigt hemskt.

  Bengt och Ingvar hade ju lånat Hondan, så tillsammans med dem åkte Henrik och jag hem efter lördagens spel.

Söndag den 15:e september 1991

  Catrin och Niklas skulle fr.o.m. idag ta hand om Henrik och jag skulle åka upp till Stockholm igen. Jag var med inne på KFUM och förrättade lottningen inför Svenska Cupens slutspel. På kvällen åkte vi, Bengt, Ingvar och jag, hem till Stockholm.


  När vi passerade Linköping kändes det tungt.